Repor i rostfritt

Ett två centimter långt svart streck på den vita täcksidan på köksskåpet under espressomaskinen i köket. Två centimeter svart utropstecken mot den annars helvita bakgrunden. Jag prövar att fukta en trasa och gnugga. Går inte bort. Det är nog den svarta köksstolen som färgat av sig när jag lade ned den som spärr för Hanna, så hon inte skulle krypa ut ur köket och ramla nedför halltrappan.

Ett svart utropstecken mot den annars helvita täcksidan. Som inte går bort.

Det här ”nya” köket håller på att förfalla. Sakta med säkert. Parketten jag lade in för bara två år sedan har nu en massa små märken och fula jack av barnskedar och leksaker som åkt i golvet. Och gashällen är nu så svedd vid brännarna att jag knappt tänker längre på reporna.

Det hände när jag skulle göra rent den för första gången. Jag använde en vanlig kökssvamp, en sådan där Scotchbrite med hård yta på ena sidan. Det var den sidan jag borstade den rostfria ytan med. Repor!

Repor i rostfritt.

Som fula ärr i ansiktet på en vacker fotomodell. Så onödigt, så fruktansvärt jävla onödigt! Jag minns hur det skar i hjärtat på mig. Den alldeles nya gashällen som man kunde spegla sig i. Som skulle göra sig jättebra på bild sen när det var dags att sälja. Den skulle blänka, och kanske reflektera en flaska kallpressad olivolja. Nu invigde jag den genom att skrapa fram repor i rostfritt. Hur jävla dum får man vara? Jag gick och grämde mig flera dagar efteråt. Orkade inte titta på hällen, kunde inte glädjas åt den längre. Försökte gå förbi den och titta från olika vinklar i hopp om att jag inte skulle se reporna: ”om man liksom bara passerar förbi den så här, så lägger man väl inte märke till det? Hur noggrant hinner man egentligen granska en gashäll när man är på visning?” Jag försökte lura mig själv, men det gick inte. Gashällen var förstörd, det kunde ingenting ändra på. Nu var den full av fula repor i rostfritt. Tänk, det var då det. Nu ser man knappt reporna för all smuts som börjat sveddas fast runt brännarna.

Köket håller på att förfalla. Snart är det väl dags att renovera det igen då? Man kan ju inte ha det så här på visningen. Om vi blir kvar här tillräckligt länge kanske det till och med blir lagom att lägga in nytt golv. Eller nej, förresten. Man tittar nog inte så noga på det. Man ser inte reporna i det om man inte böjer sig ned.

Köket skulle nog fortfarande kunna passera som ”nyrenoverat”. Men inte länge till.

Nästa hus ska vara sådär härligt slitet och skavt från början. Som ett par ingågna vintagejeans man inte behöver vara rädd för att slita på knäna, fö de är ju redan nötta. Drömmen är ett kök och badrum från tidigt nittiotal. Fult, så de flesta räknar med att ”blåsa ut det” och göra om från början fastän det fortfarande är funktionellt och kan slitas i flera år till. Då kan jag hänga med i budgivningen några hundratusen till eftersom jag tänkt behålla kök och badrum i det skick de är. För tänk vad härligt att slippa bry sig. Slippa vara orolig för att Jonas ska kasta sin Elias-båt upp i luften så att den landar med fören och gör ett jack i köksparketten. Tänk att slippa bry sig om att golvlisterna repas av läragå-vagnen som krockar med väggen varenda gång. Jag skulle till och med kunna njuta av att väggarna är smaklöst gula i en obestämbart solkig nyans. Då syns ju inte spåren av flottiga barnhänder lika bra.

Jag lovar till och med att införa ett renoveringsmoratorium på tre år. Inte ett finger skall lyftas för att göra det snyggt. Hittar jag bara detta lagom slitna hus, så ska jag inte sätta min fot på K-Rauta eller Måleributiken i Alvik förrän tidigast 2012. Det är ett löfte.

Och om någon skulle råka fråga oss när vi tänkt börja renovera, så kan jag ju alltid svara att ”jag jobbar med att få hemmet att bli lite mera Wabi Sabi. Renovering är så början av 00-talet…”