Ett ton grusad lycka

Såg kom då äntligen gruset på plats. Det tog mig ett år att komma till skott, men nu när det börjar kännas som att vi kanske ska sälja snart kände jag att det brådskade att få det fint på parkeringsplatsen. Den grova singel som låg där innan såg inte fin ut. Framför allt så lät det inget om den.

När spekulanterna på vår visning ska passera runt huset, då vill jag att de ska få höra ljudet av runda små stenar som knastrar mot varandra, såsom det bara låter om 4-12 mm gårdsgrus. När de beträder vår fint grusade parkeringsplats så ska de förnimmas bilden av ett Madickenhus på landet med en grusgång som man sjunker ner lite granna i med träskorna när man är på väg ut med en bricka saft och bullar till de vita utemöblerna. Det ska kännas precis så somrigt soligt, lyckligt och ledigt. I idyllen finns det alltid en välljudande grusgång upp till huset, oavsett om det är en herrgård eller torparstuga. Och i idyllen vill vi väl alla bo?

Dessutom skulle en illa skött parkeringsplats riskera skicka fel signaler till spekulanterna om husets skick. Om man inte bryr sig om att hålla efter parkeringsplatsen så att ogräset håller sig borta, hur mycket orkar man då hålla efter huset? Nä, allting som syns utvändigt måste se absolut välskött ut för att man ska gå in i huset med de positiva glasögonen på sig. Det är i detaljerna som djävulen har sitt bo, och ingenting får se slarvigt ut.

Att det sedan låter så ljuvligt snickarglädjeromantiskt om 4-12 mm gårdsgrus när man går på det är en stor bonus som jag själv kan njuta av så länge som jag bor kvar här.

Det var defintivt värt de 1440 kr som jag betalade för ett ton grusgångslycka.